Det blev förlust i semifinalen idag med 7-6 (4), 1-6, 1-6, och just nu känner jag inte för att gå in här och blogga om matchen, men på ett annat sätt tycker jag det är skönt att få skriva av mig lite. Det har ju verkligen varit blandade tankar den senaste timmen efter matchen.
Om jag ska börja med att skriva om hur jag kände när hon slog in sin matchboll så kändes det förjävligt. Jag ville så gärna stå i den där finalen imorgon, men plötsligt så hade jag inte någon chans alls i de två sista seten. Allting är bara skit, och jag ser inget positivt i det här överhuvudtaget. Jag vill inte hem till skolan, jag vill inte hem och träna, jag vill ingenting.
Jag kommer tillbaka till hotellrummet, bryter ihop. Negativa tankar snurrar runt i huvudet. Plötsligt börjar man fundera på varför man är så ledsen egentligen. Jo, för detta betyder så mycket för mig. Jag vill detta så mycket och därför är jag så ledsen. Det börjar komma fram lite positiva tankar om den här matchen och resan i alla fall. Jag gör faktiskt min bästa match idag under dessa tre veckorna. Oavsett vad det stod, oavsett om jag var nervös så tvingade jag mig själv att tänka på små processmål i varje slag. Det var inte jag som var sämre i de två sista seten, det var faktiskt motståndaren som spelade fruktansvärt bra. Jag visste verkligen inte hur jag skulle vinna.
Detta var min sista grusmatch på ett tag, och spelmässigt en av mina bästa matcher på gruset i år. Nu ska det bli skönt att komma hem. Jag vill hem till skolan och träffa mina kompisar, jag vill hem och träna för att bli ännu bättre och jag vill hem till min familj för jag har saknat dom. ❤